Mysfarbror är på semester för tillfället.
Jahupp, så vart man tillbaka igen till den dåliga känsla man känner om och om igen. Men nu går faktiskt uppsatsen väldigt bra och jag känner ingen ångest över det längre. Nu är det mycket annat som går genom huvudet på mig.
Lite funderingar:
Jag har levt hela mitt liv med en känsla av att visa heder, omtänksamhet, godhet och många andra egenskaper för att bli den människa jag är idag. Men ibland får jag känslan över att det kvittar. Ni kan säkert ha märkt att jag tog bort min titel som mysfarbror. Kan säga att den senaste tiden har jag inte känt mig som en mysfabror. Jag har svårt att sova, min lägenhet ser för jävlig ut, jag stänger in mig själv, lever i ensamhet. Jag har försökt....jag har verkligen försökt. Att ge järnet och pusha mig till det mesta. Försökt skapa nya kontakter...utan lycka. Varför? Jag vet inte, antagligen att jag inte är den person som "släpper loss" som många människor skulle vilja tolka mig som. Varför släpper jag då inte loss? Ja, kanske för jag vet inte vad riktigt innebörden är att släppa loss? Hur ska man tolka begreppet? Ska man supa sig aspackad och bara strula runt varje helg? Nähää inte för mig tack. Ska jag ut och sig mig omkring i världen? Hmmm jo tack det skulle jag gärna vilja, men jag beslutade att jag först skulle skaffa mig en utbildning och en högskoleexamen först innan jag ger mig ut i världen. Jag skulle gärna vilja skaffa mig en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden och ställa saker och ting till rätta. Det som hände mig i lumpen trycker fortfarande mig.....jag trodde jag hade det under kontroll, men ju mer jobbiga känslor som dyker upp inom mig, ju mer svag känner jag mig, ju fler sömnlösa nätter dyker upp.
Kommer ihåg den övning efter den olyckan som hände....jag och min kokgrupp sov i tältet en natt....jag vaknar av att jag har tre av dem liggandes ovanpå mig och håller mig nere. Tydligen hade jag en mardröm och hade i mardrömmen hållt på att välta hela tältet och med en braskamin i tältet skulle det ha varit förödande. Efter det som hände stängde jag mig ute från nästan all form av sociala interaktioner. Främst för att jag skulle försöka lösa mina jobbiga känslor för mig själv. Nu under min tid i högskolan så blev jag mer och mer social och kände mig trygg i mig själv. Tills nu när examen nalkas....min trygghet med högskolan och de 5 år jag pluggat efter lumpen, snart borta, snart historia. En ny period i mitt liv börjar. Jag har så många vänner, jag har mina nära och käras stöd....men ändå känner jag den ensamhet som jag kände för 4 år sen komma tillbaka inombords.
Därför känner jag nu...att mysfarbrorn har tagit semester....och jag vet inte när han kommer tillbaka....jag hoppas att jag känner mig trygg igen...men jag kan inte orka hoppas. En sak i taget nu....en sak i taget.
Lite funderingar:
Jag har levt hela mitt liv med en känsla av att visa heder, omtänksamhet, godhet och många andra egenskaper för att bli den människa jag är idag. Men ibland får jag känslan över att det kvittar. Ni kan säkert ha märkt att jag tog bort min titel som mysfarbror. Kan säga att den senaste tiden har jag inte känt mig som en mysfabror. Jag har svårt att sova, min lägenhet ser för jävlig ut, jag stänger in mig själv, lever i ensamhet. Jag har försökt....jag har verkligen försökt. Att ge järnet och pusha mig till det mesta. Försökt skapa nya kontakter...utan lycka. Varför? Jag vet inte, antagligen att jag inte är den person som "släpper loss" som många människor skulle vilja tolka mig som. Varför släpper jag då inte loss? Ja, kanske för jag vet inte vad riktigt innebörden är att släppa loss? Hur ska man tolka begreppet? Ska man supa sig aspackad och bara strula runt varje helg? Nähää inte för mig tack. Ska jag ut och sig mig omkring i världen? Hmmm jo tack det skulle jag gärna vilja, men jag beslutade att jag först skulle skaffa mig en utbildning och en högskoleexamen först innan jag ger mig ut i världen. Jag skulle gärna vilja skaffa mig en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden och ställa saker och ting till rätta. Det som hände mig i lumpen trycker fortfarande mig.....jag trodde jag hade det under kontroll, men ju mer jobbiga känslor som dyker upp inom mig, ju mer svag känner jag mig, ju fler sömnlösa nätter dyker upp.
Kommer ihåg den övning efter den olyckan som hände....jag och min kokgrupp sov i tältet en natt....jag vaknar av att jag har tre av dem liggandes ovanpå mig och håller mig nere. Tydligen hade jag en mardröm och hade i mardrömmen hållt på att välta hela tältet och med en braskamin i tältet skulle det ha varit förödande. Efter det som hände stängde jag mig ute från nästan all form av sociala interaktioner. Främst för att jag skulle försöka lösa mina jobbiga känslor för mig själv. Nu under min tid i högskolan så blev jag mer och mer social och kände mig trygg i mig själv. Tills nu när examen nalkas....min trygghet med högskolan och de 5 år jag pluggat efter lumpen, snart borta, snart historia. En ny period i mitt liv börjar. Jag har så många vänner, jag har mina nära och käras stöd....men ändå känner jag den ensamhet som jag kände för 4 år sen komma tillbaka inombords.
Därför känner jag nu...att mysfarbrorn har tagit semester....och jag vet inte när han kommer tillbaka....jag hoppas att jag känner mig trygg igen...men jag kan inte orka hoppas. En sak i taget nu....en sak i taget.
Kommentarer
Postat av: Mirja-Liisa
En sak i taget, en dag i taget... det har räddat mig. Jag har väl heller aldrig varit den som släpper loss... vill vara det, men det är inte jag.
Jag tror vi båda behöver lära oss att säja ifrån och inte vara så jävla snälla hela tiden!
Och den där ensamheten... fy... den känner jag också trots alla jag har omkring mig. Undrar om man alltid ska behöva släpas runt med den känslan.
KRAM!
Trackback
